P.J.A. Linder väcker i sin ledare i Svenska Dagbladet den 26 mars 2008 den intressanta frågan om maktfördelningen i Sverige. Sen mycket lång tid är Sverige format efter öststatsmodell. Därför kallas Sverige ofta ”den sista Sovjet-staten” och det ligger en hel del i det påståendet. Särskilt efter grundlagen från mitten av 1970-talet då domstolsväsendet underkastades politikerna. All makt till politiker – ingen makt till samhällsmedborgarna som betalar för samhällskalaset med världens högsta skatter.

Ett fristående rättsväsende är ett av demokratins grundfundament och det saknas i Sverige, vilket är högst anmärkningsvärt.

Medborgarna saknar inflytande bl.a beroende på att riksdagspartierna delar på ca 250 miljoner årligen i partistöd. Ta bort partistödet. Idag stödjer alla skattebetalare samtliga partier i proportion efter senaste riksdagsval. Moderat-väljare stöttar kommunistpartiet (vänsterpartiet) och vice versa. Detta är absurt ur demokrati-synpunkt. Både för kommunist- och moderatsympatisörer.

Väljarna skall om de så önskar ge bidrag till det parti de håller på. Endast på så vis kan folkets villja få inflytande över den politik som förs. Då blir partier tvungna att föra en politik som deras väljare och bidragsgivare vill ha. På så vis skulle medborgarna få det inflytande de idag saknar.

Att alla höga tjänster inom rättsväsendet tillsätts och styrs politiskt är inget annat än en skandal av sällan skådat slag. Ett fristående rättsväsen är en nödvändig motpol till politikers makt.  

En genomgång av det konstitionella regelverket i Sverige jämfört med andra OECD-länder ger vid handen att ingenstans är maktkoncentrationen högre än i Sverige vilket ingalunda är någon hedrande förstaplats.  Väntar med intresse vad den borgerliga regeringen avser göra åt detta.