Bostadsmarknadspolitiken är ett stort misslyckande. Bostadsbristen i storstadsområden i Sverige är enorm, vilket framgår av artikel i SVD. Ett praktfiasko utan dess like, särskilt i ett litet glest befolkat land.

Läget är väl känt, särskilt av dem som letar hyresboende. Ingenstans kommer förslag till lösning på problemet med brist på hyresrätter. Företagsklimatet och skatter spelar in. Byggkostnader likaså. Kostnader som måste sänkas. Först när byggande av bostäder för att hyras ut är företagsekonomiskt hållbart kommer bostadsbyggandet ta fart. Men det verkar ligga långt bort i framtiden. För intresse saknas. Den stora bostadsbristen håller värdet på bostadsrätter och villor uppe långt över vad värdet borde vara sett till läge, skick, ålder och sist men inte minst medelinkomst.

Allt fler människor lever under osäkra förhållanden. Egna företagare, korttidsanställda mfl. kan och vill ej köpa en bostad i storstäder därför ekonomin ej tillåter detta. Banken gör bedömningen kreditovärdig.

Bostäder ca 10-12 mil från storstaden är billigare men reskostnaden så dyr och reseavdragen så små att långa resor inte bara är en tidsförlust utan även en mycket stor ekonomisk förlust, för stor ekonomisk börda för många. Sverige är ett glest befolkat land där kollektivtrafiken utanför städer är i praktiken obefintlig. För dem som är bostadssökande i storstad där de har sin förvärvsinkomst borde ett generöst reseavdrag införas.

Framtiden kommer medföra ökat resande vare sig vi vill eller ej. Städer kommer vara förbehållna ekonomiskt välsituerade människor. Resten kommer hamna ute i periferin.

I DN-ledare ”Räkenskapens stund” kan man göra en historisk tillbakablick på krishantering vid finanskriser. Dagens finanskris är ofrånkomlig. Fastigheter och aktier har varit övervärderade…

Hela samhällsekonomin vilar i allt för hög utsträckning på hur aktiehandeln går och på banker som nu tvekar att ge krediter.

Vad är det för fel på eget kapital?

Hela tiden motverkas framväxandet av små men stabila företag som växer av eget kapital. Skattetekniskt är det förmånligare med lån än eget kapital. Nyckeln till ekonomisk utveckling för såväl privatpersoner som företag är att äga mer än bara lån.

Per Gudmundson skriver i SVD 1 nov om ”sd-problemet”. Tänkvärda scenarion, dock ej särskilt attraktiva sådanna. I Svensk politik finnes många liknande problem som kan uppstå. ”Kommunist-problemet” är ett sådant som egentligen är mer skrämmande. Ett parti som hyllar ett system som fostrade människor till slavar. Se Göran Skytte’s tänkvärda inlägg

Åter till sd-problemet. Samtliga nuvarande riksdagspartier förefaller eniga i att sd har fundamentalt fel. Således borde det ej vara några problem att besegra sd i en debatt. Inte kan det väl vara så att ett parti med skral kassa kan vinna väljare från etablerade partier (stor-företag med bidrag i mångmiljon-klassen från skattebetalarna) utan debatt eller strid.

Klarar inte svensk ”politiker elit” att besegra ett amatörgäng som sd är det onekligen ett tecken på svaghet.

I DN 19 juni 2008 Framgår att riksdagen röstade igenom den av bl.a tidningar, advokatsamfund och många andra hårt kritiserade FRA-lagen. Sverige går längre än totalitära regimer i sin iver att övervaka invånarna.

Regerigen drev igenom frågan med stort engagemang och snabbhet. Den beslutsamhet regeringen visat i denna fråga är önskvärd inom områden alliansen gick till val på. En förbättring av företagsklimatet exempelvis. Staten avser nu spionera mot sin motståndare – invånarna. Det är uppenbart att staten ser invånarna som en fiende eftersom den anser att alla bör övervakas. 

1984 är nu ett faktum på samma sätt som den grisfest som pågått längre där politiker parasiterar på skattebetalarna. Det är skattebetalarna som skall finansiera både politiker och FRA. En kostnad som bräknas öka med 10% årligen eller 60% på 5 år.

Personer med bakgrund för underrättelsetjänst menar att massövervakning inte fungerar men att det däremot är ytterst integritetskränkande.

Somliga resonerar har man inget att dölja så spelar det väl ingen roll. Rent mjöl i påsen osv…

Det finns något som heter privatliv. Ett sammansatt ord med betydelse som var och en lätt kan förstå. Via telefon och e-post diskutteras privatliv som ej skall avlyssnas bara för att någon råkar nämna att ljuddämparen ”exploderade” och lät som en ”bomb”.

Miljön är förlorare på FRA-lagen eftersom människor nu är tvugna att träffas för att kunna tala ostört med varandra utan att ”storebror” lyssnar.

Liknelsen med forna öststater är slående.

Ove Barkinge